Hur ser vår kosmiska situation ut? Var befinner vi oss i det vida universum och hur relaterar vi till det kosmiska skeende vi ingår i? Hur kan vår kosmiska verklighet beskrivas? Vad innebär den?

Enligt den modell som den sideriske astrologen Nick Anthony Fiorenza lyfter fram på sin webbsida, The Lunar Planner (http://www.lunarplanner.com/), beskrivs vår kosmiska situation bäst genom studiet av tre med varandra interagerande plan:





* himmelsekvatorplanet – det plan som bildas av Jordens ekvator utprojicerad på himlen,
* det ekliptiska planet – planet för Solens, Månens och planeternas skenbara väg över himlen, samtidigt Solsystemets ekvatorialplan,
* det galaktiska ekvatorialplanet – planet för de virvlande spiralarmarna av stjärnor som kretsar kring Galaxens centrum.

Varje plan har sin polaxel vinkelrät mot planet och varje plan representerar en kosmisk sfär. De tre kosmiska sfärerna är:

* den jordiska sfären,
* solsystemsfären,
* den galaktiska sfären.

Dessa tre roterande kosmiska sfärer är inneslutna i och genomtränger varandra (de mindre inneslutna i de större och de större genomträngande de mindre) och kan sägas astrologiskt motsvara skilda men samverkande nivåer i vårt medvetande.

Det ekliptiska planet (Solsystemets ekvatorialplan) bildar en 60° vinkel med det galaktiska ekvatorialplanet, dvs. vårt Solsystem färdas fram i 60° vinkel till det galaktiska omloppsplanet. De båda planen förbinds genom den fasta, orörliga galaktiska ekvatorialaxeln. Denna axel kan betraktas som fast och orörlig även över mycket långa tidrymder. Axelns båda noder (skärningspunkter med det ekliptiska planet) är den inre noden, belägen vid 5° i sideriska Skytten i riktning mot Galaxens centrum, och den yttre noden, belägen vid 5° i sideriska Tvillingarna, i riktning bort från Galaxens centrum.

Det jordiska ekvatorialplanet bildar istället, som vi vet, en 23.5° vinkel i förhållande till det ekliptiska planet, alltså solbanans plan. Dessa båda plan förbinds i sin tur genom den rörliga dagjämningsaxeln. Till följd av jordaxelns långsamt krängande rörelse förskjuts dagjämningsaxeln sakta genom det ekliptiska planet. Dagjämningsaxelns båda noder (skärningspunkter med det ekliptiska planet) är vårdagjämningspunkten, för närvarande belägen vid 5° i sideriska Fiskarna, och höstdagjämningspunkten, för närvarande belägen vid 5° i sideriska Jungfrun.

De båda axlarna, den fasta galaktiska ekvatorialaxeln och den rörliga dagjämningsaxeln, förbinder på så vis de tre kosmiska planen och därmed också de tre kosmiska sfärerna med varandra till ett enhetligt, integrerat system – den kosmiska verklighet vi befinner oss i och som i astrologisk mening speglar vårt medvetande med dess olika nivåer.

Genom att avläsa vårdagjämningspunktens position i den sideriska zodiaken får vi ett begrepp om var i den stora precessionscykeln vi befinner oss. För närvarande pekar vårdagjämningspunkten i riktning mot 5° i sideriska Fiskarna, vilket samtidigt innebär att den rörliga dagjämningsaxeln bildar ett exakt rätvinkligt kors med den fasta galaktiska ekvatorialaxeln. Det betyder också att vintersolståndet (90° från vårdagjämningspunkten) för närvarande är i linje med Galaxens centrum.

Ett sådant rätvinkligt kors formas endast två gånger under en precessionscykel, senast för ca 13 000 år sedan och så NU, i vår tidsepok. Det rätvinkliga korset speglar i vår tid det förhållandet att jordaxeln i sin krängande rörelse nått 270° genom cykeln (motsvarande 5° i sideriska Tvillingarna) och därmed passerar förbi den fasta galaktiska ekvatorialaxeln.

Som jag visat på annat håll (post1689.html#p1689) så innebär detta att jordaxelns norra pol för första gången på ca 13 000 år återigen börjar peka in mot det galaktiska ekvatorialplanet med dess strålande ljus från otaliga stjärnor. Jordaxelns norra pol är den mottagande polen hos den jordiska sfären och jordaxelns läge och rörelseriktning i förhållande till solsystemsfären och den galaktiska sfären speglar astrologiskt vår medvetandeutveckling och förändringarna i den kollektiva mänskliga medvetenheten och i den mänskliga civilisations- och samhällsutvecklingen.

Den norra himmelspolens 26 000-åriga vandring runt den ekliptiska polen kan åskådliggöras med hjälp av en cirkel, delad på mitten av den fasta galaktiska ekvatorialaxeln. Cirkelns övre halva motsvarar den 13 000 år långa period då himmelspolen lutar in mot det galaktiska planet. Den nedre halvan visar den likaså 13 000 år långa period då himmelspolen istället lutar bort från det galaktiska planet. Vi får en övre ljus och en nedre mörk del av cirkeln. Den övre ljusa delen representerar den gudomliga, odelade enhetsfasen av cykeln medan den den nedre representerar den mundana, delade, polariserade fasen.





Den senare, nedre delen, är uppdelad i två sektorer, en nedåtgående, ”feminin” fas och en uppåtgående, ”maskulin” fas, motsvarande de matriarkala respektive patriarkala civilisationer som avlöst varandra sedan istidens slut för ca 13 000 år sedan. Vi har sett en oerhörd dominans av det maskulina under en följd av årtusenden, en dominans till stora delar präglad av diktatur, krig, förtryck, orättvisor och förstöring av miljön. Ändå lever ett dunkelt minne kvar av en tidigare, mer fredligt inriktad matriarkal era.

I vår tid ser vi hur det feminina inflytandet träder fram på nytt samtidigt med en pågående omformning av det maskulina. Eftersom den mänskliga civilisationen befinner sig på själva tröskeln till den övre ljusare fasen av det stora precessionsåret, kan vi hoppas på att det kvinnliga och manliga äntligen kan börja mötas på mer jämbördig nivå i harmoni och balans med varandra. Det är naturligtvis inget som sker varken smärtfritt eller över en natt. Säkerligen får vi under en avsevärd övergångsperiod uppleva det gamla patriarkala systemets långt utdragna ”dödsvåndor” och desperata försök att hålla sig vid liv.

Om man vill kan man fästa österländska benämningar på de tre cirkelsektorerna:





Man kan även relatera de tre sektorerna/tidsepokerna till de tre kosmiska sfärerna:

* den jordiska sfären – YIN
* solsystemsfären – YANG
* den galaktiska sfären – TAO

Men det är som ett helt integrerat system som de tre kosmiska sfärerna, den jordiska, den solsystemiska och den galaktiska, beskriver och speglar vår kosmiska verklighet i tid och rum såväl som vår inre medvetenhetsutveckling och den därmed sammanhängande utvecklingen av den mänskliga civilisationen och det mänskliga samhället. De astrologiska tidsåldrarna har alltid förknippats med den mänskliga civilisationens utveckling och nu kan vi tack vare det integrerade systemet med de tre kosmiska planen och sfärerna på ett åskådligt och tydligt sätt se de bakomliggande mekanismer som styr hela skeendet.

Systemet kan sägas utgöra en allomfattande tredimensionell mandala där planens och sfärernas gemensamma mittpunkt, skärningspunkten för de tre planens respektive polaxlar, speglar hela kosmos´, vårt eget och alltings gemensamma gudomliga centrum – den dyrbara skatt som utprojicerad på norra stjärnhimlen vaktas och omslingras av den väldiga stjärnbilden Draken.





Mats i det blå

Här följer ett litet - men viktigt - tillägg till det sista stycket i ovanstående inlägg, där jag nämner de tre "planens och sfärernas gemensamma mittpunkt". Det jag skrev där om att den gemensamma mittpunkten är "skärningspunkten för de tre planens respektive polaxlar" kan behöva ett förtydligande. Det behöver påpekas att detta gäller i vår modell och i ett geocentriskt perspektiv.

Som vanligt i astrologin ser vi nämligen de tre sfärernas modell ur ett geocentriskt perspektiv, så som vi uppfattar det från Jorden sett. De tre sfärernas gemensamma centrum i modellen är därför i första hand Jordens centrum, men samtidigt också Zodiakens centrum, som även är det ekliptiska planets centrum. Det ekliptiska planet ses ur geocentriskt perspektiv, dvs. Solen, Månen och planeterna rör sig "därute" med Jorden i centrum, men i själva verket är ju, som vi vet, Solen centrum i Solsystemet. Samma sak med det galaktiska ekvatorialplanet. I modellen med de tre sfärerna betraktas det ur ett geocentriskt perspektiv - Galaxens centrum är belägen i riktning mot 5° i sideriska Skyttten från Jorden sett. Planets centrum är i modellen förlagt till Jordens centrum, som också är vårt centrum. Detta är ett geocentriskt perspektiv.

Ur ett galaktiskt perspektiv däremot befinner sig vårt Solsystem med Jorden långt ut från Galaxens centrum i en av de väldiga spiralarmarna av kretsande stjärnor (i riktning mot det vi kallar sideriska Tvillingarna). Så de tre sfärernas gemensamma mittpunkt i vår modell är i ett geocentriskt perspektiv i första hand Jordens centrum, som också är vårt centrum. Men i symbolisk/mystisk mening är det även såväl Solens som Galaxens (och allting annats) centrum som också är alltings gudomliga ursprung, kring vilket allting kretsar och i vilket allting har sin väsensgrund. Därför blir vår modell en tredimensionell mandala som representerar inte bara världsalltet utan också vårt inre medvetande. Mittpunkten är själva vår medvetandegrund som samtidigt är alltings medvetandegrund.


Mats i det blå

Känner att det här med de tre planens gemensamma medelpunkt kan behöva ytterligare kommenteras. Jag uttryckte mig nog lite oklart i det förra inlägget.

Astrologin – såväl den tropiska som den sideriska – använder sig av ett geocentriskt perspektiv, vilket också skulle kunna kallas vårt upplevelseperspektiv. Vi upplever att vi själva och Jorden är i centrum och att Solen, Månen, planeterna och hela stjärnhimlen rör sig i sina banor runt omkring oss. Det är så vi upplever det, det är vårt medvetandes uppfattning av livet och tillvaron och det är utifrån det perspektivet som astrologin fungerar.

Ändå vet vi samtidigt att Solen är medelpunkt i Solsystemet och att alla planeterna, inklusive Jorden, kretsar kring Solen. Endast Månen kretsar kring Jorden. Detta är det heliocentriska perspektivet – ett ”mekaniskt” korrekt sätt att beskriva förhållandena men som inte är i enlighet med vår upplevelse.



Den traditionella världsbilden med Jorden i centrum omgiven av de olika "planetsfärerna"

Även i den traditionella geocentriska världsbilden har Solen faktiskt – tvärtemot vad de flesta tror – på sätt och vis en central position. Såväl enligt den gamla ”kaldeiska ordningen” av planeterna som i det traditionella systemet med ”planetsfärer” intar Solen den centrala eller mellersta plasten bland planeterna: Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius, Månen. I detta system liknas också Solen vid ”polen” (arabiska: qutb) och ”världens hjärta” (arabiska: qalb al-'âlam). Så Solens centrala roll var välkänd också i forntiden. Ändå föredrog man ett geocentriskt perspektiv i enlighet med vår direkta upplevelse med Månen närmast Jorden och därutanför de olika planetsfärerna.

Också vår moderna kosmiska modell med de tre planen betraktas ur ett geocentriskt perspektiv. Människan/Jorden är i centrum. Men när Solsystemet och hela Galaxen sammanförs med den jordiska sfären i vår modell med de tre planen, så sammanfaller också de tre planens medelpunkter – Människans/Jordens, Solsystemets och Galaxens.



Människans/Jordens innersta, Solen och Galaxens centrum sammanfaller i inre och mystisk mening när de tre sfärerna – Galaxen, Solsystemet och Människan/Jorden i modellen sammanfaller och genomtränger varandra.

Samtidigt har vi det förhållandet i modellen att Solen (geocentriskt sett) kretsar kring Jorden i det ekliptiska planet och att Galaxens centrum befinner sig i det galaktiska planet i riktning mot sideriska Skytten från Jorden sett.

Vi har alltså det här dubbla förhållandet i modellen att Människans/Jordens, Solens och Galaxens medelpunkter i mystisk inre mening sammanfaller i skärningspunkten för de tre planens polaxlar samtidigt som Solen och Galaxens centrum i yttre mening befinner sig långt från Jorden i sina respektive plan. Såväl i inre, mystisk eller andlig, mening som i yttre, ”mekanisk” mening speglar modellen på så vis vår verklighet.

Vi ser i det här dubbla förhållandet en likhet med det traditionella geocentriska systemet, där Människan/Jorden befann sig i centrum samtidigt som Solen ändå innehade en central position bland planeterna. I själva verket tyder allt på att forntidens astrologer mycket väl kände till det här dubbla förhållandet, att de visste att det är Jorden som kretsar kring Solen men att vår geocentriska upplevelse och perception är den motsatta. Eftersom det är det geocentriska perspektivet som speglar vår andliga, inre verklighet och eftersom astrologin fungerar i enlighet med det geocentriska perspektivet, så föredrog de en modell med koncentriska ”planetsfärer” och Människan/Jorden i centrum.


Mats i det blå